70 dagar kvar

Jag pratar inte om studenten, jag pratar inte heller om födelsedag, namnsdag eller om andra i sammanhanget ovidkommande petitesser. Jag pratar om avfärden till det Germanska Riket. Dagen då det är dags, för de av Hitlers arméer en gång invaderade länder, att slå tillbaka. Vi har alla läst och hört om landstigningen vid Normandie. Normandie kommer stå som en parentes i historiböckerna från och med den åttonde juni 2006. Med sikte på Hamburg kommer vi marschera ner längs den svenska västkusten. Den engelska kanalen är utbytt mot Öresund. Båtarna är utbytta mot bussar, bilar och flygplan. Automatkarbiner och handgranater är utbytta mot fotbollströjor och flaggor. Skyttegravar och slagfält är utbytta mot öltält och campingplatser.

Det är nu endast 70 dagar kvar tills resan mot fotbolls-VM tar sin början!

Biljettfrågan är fortfarande lite av ett frågetecken. Det finns som jag ser det tre tänkbara scenarion:

1. I värsta fall har vi inga biljetter. Då handlar det om att i två veckor göra sig bekant med gator och torg och njuta av fotbollsartisteri på storbildsskärmar.
   
2. I bästa fall har vi vip-biljetter till Sveriges samtliga matcher. Förvisso hade jag nog föredragit en plats i klacken men lite ytligt snack med celebriteter och kungligheter kanske har sin charm det också. Gratis mat och dryck har definitivt en otrolig charm, utstrålning och karisma, speciellt efter två veckor i tält.
   
3. Det tredje och kanske mest realistiska alternativet är dock att vi har biljetter till en, alternativt två matcher på vip-läktaren, fråga mig inte hur Görgen fick tag på biljtterna men vip är det det blir, om det blir något överhuvudtaget.
   

Senaste tiden har annars varit en kamp mot onda demoner och fallna änglar som försökt sätta mina sinnen ur spel. Det började med att Hultsfred annonserade band som The Strokes och Kent - visst, det var ett bra försök men det krävs mer än så för att jag skall hålla mig borta från Tyskland i sommar. När detta inte fungerade så började man gå in med riktigt fula planer. Operationen gick under kodnamnet "Escape From The Studio 06", dom skickar ut Metallica på en europaturné. Spelningar i England, på Irland, i Estland, Tyskland, Holland, Italien och Österrike. Här börjar jag känna att mina sinnen verkligen får kämpa för att hålla fokus på vad som verkligen är viktigt. Jag tycker det är lågt. Det är slag under bältet. Det är lägre än Glocalnet. Nu känner jag att kampen snart är vunnen. Försöket med att annonsera In Flames till Hultsfred var förvisso påhittigt och smart men jag ser det ändå som ett tecken på desperation och uppgivenhet från mina kombatanter. Mig knäcker ni inte så lätt. Jag skall till VM. Om 70 dagar.

Be there. Or be Square.

Dagens Soundtrack: Richard Ashcroft - Break The Night With Colour

En kväll i hyllningarnas tecken

Dagens skoldag var en av de mest meningslösa på länge. En samhällskunskapslektion som innehöll frågor som:

• Vilket parti representerade Laila Freivalds i regeringen?
• Vilka partier sitter i regeringen?

Ungefär så där fortsatte det tills dess att vår lärarkandidat ramlade in ca 55 minuter för sent med den lama ursäkten att han inte ställt om klockan till sommartid. När denna lektion gjorde jag ett ryck nere på jobbet. Idag var det butiker i Linköping och i trakterna runt Karlstad som fick reklamklossar ihoplimmade. Bara Jönköping som saknades, sen hade jag gjort klossar till samtliga Frölundas utmanare om det åtråvärda SM-guldet i ishockey. Jag undrar om det var avsaknaden av nya reklamklossar i Linköpings matbutiker som fick Frölundas spelare att agera som ett gäng statister. Jag utesluter ingenting.

Med en besk eftersmak begav jag mig hem från Kungsportens pizzeria, hem till datorn. Hem till vad som ikväll kom att bli ett centrum av hyllningar. Först var det Lars Ulrich från Metallica som hyllade Black Sabbath om och om igen på min dator i säkert 20 minuter. Lars har verkligen en förmåga att snacka, om det är någon som har tänkt att hålla ett tal på någon stundande studentfest så borde ni lära av Lars, en av få danskar som jag så här dagarna efter fadäsen med Radiohead-biljetterna fortfarande respekterar. Det hela fortsatte med att jag för mig själv, under tiden jag lyssnade igenom Fairies Wear Boots, hyllade Black Sabbath och slutligen så kom jag att tänka på Killinggängets klipp där dom på ett otroligt roligt sätt hyllar Metallicas avlidne basist Clifford Lee Burton (1962-1986). Klippet finns att skåda på följande adress:

http://svt.se/svt/road/Classic/department/616/jsp/content.jsp?&contentdep=2156&mediaurl=/content/1/c6/20/83/29/metallica.ram&ramfile=metallica.ram&isclipinfo=false&frames=true&isbroad=false&looksdep=3575&wmfile=metallica.asx&filepath=/content/1/c6/20/83/29/&haswm=true&hasrp=false&hastested=true

Oj vilken lång adress det var.

För er som kan er matte så är det i höst 20 år sedan denna tragiska händelse ägde rum på de svenska vägarna. Jag utlyser härmed allmän sorgedag den 27:e september. Denna dag är härmed röd dag.

Dagens Soundtrack: Metallica - Orion

Högerback. Och Cowboy.

Gårdagen var en konstig dag. Laddad för match kommer jag ner till Skeppargården prick klockan elva. Efter lite obligatoriskt skitsnack är det dags, Bosse presenterar startelvan. Jag skall spela högerback. Högerback. Känn på det - högerback. Under mina nu 13 år som fotbollsspelare har jag huserat på många positioner. Anfallare och yttermittfältare för det mesta. Några få gästspel på innermittfältet. En säsong som mittback, men den räknar jag nästan inte med. Vi vann serien så oerhört överlägset och det fanns inte ett enda bra lag i serien, det var inte många matcher jag ens var svettig, nej det kan knappast räknas.

Det var en konstig känsla som spred sig i kroppen. Hur spelar man högerback? Tankarna for genom huvudet. Skall jag tänka Gary Neville eller skall jag tänka Cicinho? Med facit i hand blev det inget av de två nämnda. Nej, det gick verkligen dåligt. Markeringsspel har aldrig varit någon styrka. Försvarsspel överhuvudtaget har alltid haft andra prioritet. Jag fick en kass inledning på matchen och jag repade mig aldrig riktigt. Det skall också sägas att KBI verkade ha tre man som ofta kom anfallande mot mig och Patrik, så inte nog med ovan position, vi var allt som oftast i numerärt underläge också. Efter några darriga ingrepp kom kronan på verket. Pricken över i. Vi får en frispark som jag slår upp mot John som tar en löpning. Den ljumske / insida lår som jag haft lite små problem med senaste tiden säger ifrån ganska så direkt. Cirka fem minuter senare ber jag om att bli utbytt. Får se om det blir träning imorgon kväll.

Direkt efter matchen åker jag vidare mot Paulas trakter. Mot Alingsås och Västra Bodarna. Väl där är det dags för nästa ovanliga roll. Håll i er nu. Det var dags för ridning. Paulas föräldrar hade fest och de inbjudna hade tagit en ridtur hem till deras residens, givetvis skulle hästarna tillbaka till stallet och givetvis skulle de inbjudna inte behöva rida allt för långt. Så där stod vi. Jag, Paula, några av hennes kompisar, några okända och - 15 islandshästar. Färden skulle till att börja. Tänk er Hell's Angels, fast knuttarna utbytta mot en samling nervösa killar, skrattande tjejer och bågarna utbytta mot hästar så ser du bilden framför dig. Det tog mig ca 20 minuter innan jag fick koll på hur hästen fungerade. Jag vet inte vad den hette men jag valde att kalla den Jolly Jumper. Således var det jag som var Lucky Luke. Efter en och en halv timmas färd var vi äntligen framme. Jolly verkade vara lite trött mest hela tiden, så fort vi kom upp i galopp och det började bli lite intressant så blev han helt slö och typ fem sekunder senare så gick han så där obekvämt igen. Skärpning till nästa gång Jolly!

Dagens Soundtrack: Lucky Luke - Pang Pang Lucky Luke

Som James Joyce skulle uttryckt sig

Sitter och tar det lugnt. Längtar till Välens konstgräs. Dricker en klunk Ramlösa. Njuter av Street Spirit [Fade Out]. Radiohead i sitt ässe. Tänker igenom min dag. Extremt onödig svensk-lektion. Kanske en ännu mer onödig samhällslektion. Gick och beställde en klipptid till imorgon. Gick till en annan frisör och klippte mig. Den var billigare. Satt jag och tänkte på om det var värt det. På Toni & Guy blir man trots allt oerhört bra behandlad. Fick i alla fall det där underbara balsamet. Det som typ ger samma känsla i hårbottnen som man får i munnen när man äter någon stark mint-tablett. Det är underbart skönt. Jag ville inte att frisören skulle skölja ut det. Håret blev nog lite kortare än jag tänkt mig. Gick och lade undan en skjorta på H&M. Köper den i morgon. Kassörskan pratade i telefon. Tror hon fick mitt namn ändå. Jag hoppas det. Gick vägen till Brunnsparken. Hoppade på 1:an. Åkte en hållplats. Bytte till 9:an. Hoppade av på Järntorget. Hann precis med 80-bussen. Radiohead fick resan att gå fort. Åhh vad bra dom är. Kom hem och lagade mig lite mat. Bytte soppåsar. Mamma blir nog glad. Spelade (spelar fortfarande) FM. Radiohead som bakgrundsmusik. Tankar samtidigt hem lite av Radioheads b-sidor. Även dom håller en hög kvalitet. Knappt två timmar tills det är dags att ge sig av. Mot Skeppargården. Jag är sugen. Hoppas inte mina fotbollsskor går sönder idag. Det skulle inte vara bra. Jag skulle bli ledsen. Har fortfarande inte hittat mina Umbro Speciali. Det får bli mina silvriga Vapor. Pressen ökar på en med dom skorna. Snygga är dom i alla fall. Och sköna. Hoppas kunna sätta dit några baljor. Nu räcker det. Funderar på att titta på ett avsnitt av O.C. Vet inte varför. Den charm som fanns finns inte längre. Men Seth är Seth.

Peace.

Dagens Soundtrack: Radiohead - Gagging Order

Hipp Hipp Hurra!

Radiohead kommer till Köpenhamn den sjätte och sjunde maj detta år!!

Oj vad jag har längtat och oj vad roligt det skall bli.

Jag är så glad så att knappt vet vad jag skall ta mig till!

Dagens Soundtrack: Radiohead - 2+2=5 (The Lukewarm.)

AAAAAAAAAArrrrgghhhhhhhhHHHH

Det borde vara olagligt att ha jobbiga slut i serier.

För bara en timme sedan diskuterade jag och kusin Claes att vrida fram klockan två månader för att jävlas lite med framtiden. Jag nöjer mig med en vecka. Alternativt att någon fixar resterande avsnitt av Prison Break. Nu.

Hur skall jag kunna somna nu?

Beundransvärt vilken självdisciplin Gabbe har, vänta på ett avsnitt i två månader och sedan ha det på datorn och vänta en dag till. Beundransvärt. Mycket beundransvärt.

Godnatt.

67 kbps och 427 x 284.

En underbar dag. Söndag, och ändå får man sova hela natten utan att behöva dela ut GP. Jag har liksom helt förträngt att jag har städat mitt rum idag, det har bara varit så skönt att vara helt utvilad.

Var nere en sväng i det hus som om dryga tre månader är mitt hem. Tog ut lite mått på det rum som ska bli mitt. Det var mindre än jag mindes, en besvikelse infann sig och den har inte riktigt släppt ännu. Jag tror att det som skulle kunna få besvikelsen att släppa är det som i detta nu laddas ner till min dator med en hastighet av 67 kbps. Det fjortonde och extremt efterlängtade avsnittet av Prison Break. Om det är någon som luras och bara har skrivt att det är Prison Break s01e14 så blir jag nog så besviken så att rummet på en gång krymper ytterligare. Hemska tanke.

Har lyssnat på The Strokes nästan hela dagen, eller det har jag inte alls det, för jag lyssnade på Metallica när jag städade. Live från Mexico City, 1991. Igår spelade dom i Sydafrika. Det lät bättre än på länge av det lilla lilla man fick höra på internetradio.
Men i alla fall, The Strokes, äntligen har jag tagit till mig och börjat uppskatta deras senaste skiva. Jag grämer mig något oerhört för att jag inte kommer kunna åka till Hultsfred i år.

Dagens Soundtrack:
Metallica - Whiplash (Live, Mexico City 1991)
The Strokes - Red Light

I'm Wide Awake, it's morning

Ja, då har man alldeles nyss kommit in från kylan. Medans ni alla har legat och sovit har jag gått runt i drygt två och en halv timma och försett mitt grannskap med GöteborgsPosten. Fyra minusgrader stod det på termometern när jag gick ut strax efter tre, men med ett par tunna och dessutom extremt söndriga små vantar så kändes det som om det var minst minus åtta, kanske tio. Måste dock ändå säga, hur sjukt det än må låta, att det var faktiskt ganska skönt ute idag. Friskt.

Visst, det är en mardröm utan dess like att stiga upp ur sängen mitt i natten, men när man väl är ute, får igång musiken och sätter igång så är det inte så fruktansvärt som man kan tänka sig. Speciellt inte en dag som denna då man klarar sig från vind, regn och som det har varit den senaste tiden - snö. När man dessutom dammar av Metallicas konsert från Ullevi på iPoden så är det faktiskt riktigt skönt att bara gå där för sig själv och rensa tankarna.

Ni, trogna läsare sover nog redan, men nu skall jag säga Godnatt för en andra gång. Trots att jag är helt klarvaken så skall det bli riktigt skönt att krypa ner i bädden igen. Jag tror att jag ska ll citera Conor Oberst - I'm Wide Awake It's Morning.

Nattens soundtrack: Metallica - Blackened (Live från Ullevi 2005-05-30)

Back on ice...

Idag har det gått ett drygt dygn sedan Skintebos mörkaste människa återvände från hemtrakterna i Mocambique. Ett dygn som har inneburit allt ifrån hämtning på Landvetters Flygplats till en mycket trevlig middag och nästan till och med öppet hus på Fattigslätten 18. Det vilar något speciellt över det huset. Även om magin på något sätt har släppt en aning sedan tillställningarna när man var 13-14 så vilar det ändå en speciell känsla över just det huset. En känsla som nästan måste sitta inkilad i väggarna vid det här laget, en känsla av underskott på männsikor av det kvinnliga könet och inte minst ett överskott på hip-hop.

En anmärkningsvärd detalj är hur känslan av slöhet och allmän undran om medvetenhet hos värdparet på bara ett par sekunder kan bytas ut till reaktioner som hade fått den snabbaste av kobror att bli helt till sig av avund. Denna reaktion infinner sig när musiken inte passar bröderna Comé. Det svåra för oss besökare är också hur man skall veta vad som passar och inte, för ena stunden kan en låt vara i princip hur skön som helst för att helgen efter vara bland det sämsta och mest opassande som någonsin spelats.

Kvällen var i alla fall trevlig, även om jag ett tag hade lite svårt att förstå vilka det var som var närvarande eftersom gästerna kom och gick ungefär lika ofta som.... ja jag vet inte vad. Att använda uttrycket "som en annan byter underkläder" skulle i vilket fall som helst vara en enorm underdrift.

Nu börjar jag, förutom att bli trött även bli en aning deprimerad och ledsen eftersom jag vet att väckarklockan ringer om exakt två timmar och att det då är dags att arbeta.

Usch och fy.

Vet inte ens om jag orkar hälsa mina medmänniskor en god natt.

Dagens soundtrack: Black Sabbath - Black Sabbath

Untitled

Snart dags för träning. Jag är faktiskt riktigt sugen, bara det inte blir en likadan träning som igår. Igår var det på tok för mycket spring, spring, spring. Idag vill jag ha spel, spel, spel. Och lite kvadrat som uppvärming givetvis. Fyra varv runt planen håller inte. Speciellt inte när det följs upp av monsterlöpningar över planen. Men men, jag antar att vi någonstans var värda den behandlingen, varför tänker jag inte säga. Jag tänker helt enkelt säga A utan att säga B. Ni får helt enkelt inte C vad D E. Nej nu känner jag att det räcker med sådana lekar. Jag hinner inte ens skriva mer nu för nu är det snart dags för träning.

Skepp ohoj.

Dagens Soundtrack: Bright Eyes - When The President Talks To God (Live)

zzzzzzzzzzzZZZZzzzzZZZ...

Denna dag har varit en väldigt, väldigt, väldigt lugn. En underbar dag såhär dagen efter gårdagens härliga lagfest. Vet inte varför men jag har varit oerhört trött hela dagen, har liksom legat och halvsovit mig igenom en hel rad matcher. Manchester United - Newcastle, då piggade dock spelet upp något oerhört, United i allmänhet och Wayne Rooney i synnerhet var ohyggligt bra idag. Efter det följde Frölunda - Brynäs, en match som för min och Daniels del avbröts av en mycket god middag. Marianne hade lagat Hasselbackspotatis (stavning?), en god sås, kotletter och majskolvar. Det var ruskigt gott, sådär gott så att man blev lite för mätt. När maten var uppäten var det dags för förlängning i Frölunda - Brynäs, en förlängning som lyckligtvis bara varade i en dryg minut. Efter detta var det dags för Slutet av Arsenal - Liverpool och sist men och också absolut minst Juventus - Milan, ett riktigt sömnpiller och en bit in i andra halvlek kastade jag in handduken och gick hem. Väl hemma väntade nästa match, Osasuna - Barcelona, Henke Larsson gjorde återigen mål men Barca förlorade matchen.

En sak som är väldigt jobbig är att jag nu inte längre är sådär fruktansvärt trött som jag var förut, trots att jag nu jättegärna bara vill lägga mig och somna.

Just det, ett tips till eventuella läsare. Filmen Torque sändes mittimellan två av matcherna och jag tittade väl i ungefär en halvtimma. Det var bland det absolut sämsta jag någonsin har sett.

En grej till. För några dagar sedan kom Daniel, Gabbe och jag på att Lionel Messi, Kim Källström och LJ i PrisonBreak förmodligen är trillingar, titta på bildbeviset nedan.






Jaja... Jag fick inte riktigt kläm på hur man fick bilderna att sitta riktigt bredvid varandra men erkänn att det är helt sjukt, dom är sanslöst lika.
Tänk om Kim bara hade varit lika bra på fotboll som Messi. En annan sak som man inte kan undgå att tänka på när man ändå är inne på ämnet. Marshall Allman som spelar LJ i Prison Break är 15 år i serien, på riktigt är han 22. Varför är alltid skådespelare så mycket yngre i serier och filmer än vad dom är i verkligheten, det är ju inte så att någon tror att LJ verkligen är 15 år ändå, och hade det gjort någon skillnad för serien om han hade varit säg 18?
Men men, det är i alla fall en fruktansvärt bra serie och nu är det inte bara en dryg vecka kvar tills de nya avsnitten kommer ut i USA ojojoj, vad jag ska ladda ner dom avsnitten fort...

Nu är jag trött igen, äntligen. Mitt nästa inlägg här i bloggen skall nog eventuellt handla om min gårdag. Det finns en del att säga men jag orkar inte just nu.

Gonatt.

Dagens Soundtrack: Kent - Mannen I Den Vita Hatten (16 år senare)

Nu vill man ha ett tidsflrdriv att dö för...

Håltimma.

Var är Gabbe?

Var är Daniel?

Var är Henrik?

Var är Paula?

Jag vet inte ens vart Linn eller Hanna håller hus.

Jag är ensam.

Var är FM när man som bäst behöver det? Här står man, ensam och utlämnad framför datorn på en skola där man snart gjort sitt. Min kära vän och vapendragare Herr iPod ligger i skåpet, jag borde bara gå och hämta den men orkar just nu inte. När jag skrivit klart detta går jag och hämtar den, det är en deal, vi är överens, mitt jag, överjag och mitt det.

På gårdagens träning gick mina fotbollsskor sönder. Mina äldsta Nike Mercurial Vapor kastade in handduken efter förvånansvärt lång och trogen tjänst. Vi har varit med om mycket. Förutom en massa träningar och matcher så har vi även varit på sjukhus två gånger tillsammans. Höger knä, båda gångerna. En gång inte så allvarlig. En gång mer allvarlig. Igår var det verkligen allvarligt. Mitt i träningenfastnade jag lite i konstgräset, jag klarade mig den här gången, Vapor gjorde det inte. Av någon anledning knäcktes följande dubbar:



helt sonika och hängde på en skör tråd... Resterande del av träningen fick spelas med tränare Dackens två storlekar för stora och typ åtta år gamla grusskor, det känns som om känslan om den fanns innan definitivt försvann där...

Nu blir det dags att hämta min iPod. Tror det blir Immanu El nu, tack Claes, tack Per. Jag tror jag skall skicka in Killerwhale EP till Johan Lindqvist, nöjesreporter på GP.

Dagens Soundtrack (två stycken idag!): Immànu El - Rise & Shine
Immànu El - Four to six, yeah whatever

Ett tidsfördriv att dö för

Ett tidsfördriv att dö för, det är så fruktansvärt underbart att ha. Något som man kan göra verkligen hela tiden när man inte har något för sig. Vad detta tidsfördriv är varierar, det går så att säga i perioder, men om det är ett tidsfördriv att dö för så måste det vara något man inte tröttnar på i första taget. Mitt senaste riktiga tidsfördriv stavas, förutom denna blogg, FM - Football Manager. Ett helt fantastiskt dataspel, man får chansen att göra allt det där som ens favoritlags tränare alltid gör fel på sitt alldeles egna och alltid lika perfekta sätt. Man kan sitta timmar och åter timmar i följd. En riktig manager behöver ingen mat. Han behöver inte heller gå och lägga sig förrän sent efter midnatt och ibland kan han tvingas stanna hemma från skolan. Som manager lever man ett hårt liv, sex, drugs & football manager som det gamla uttrycket heter. Andra tips på underbara tidsfördriv:

• Ladda ner / köp en dvd-box med en bra serie, ju fler säsonger desto bättre.
  
• Köp ett Playstation, köp sedan hela GTA-serien och varva alla spelen.
  
• Börja intressera dig för ett band som hållit på i minst 20 år, fokusera på att veta allt om medlemmarna, kunna alla texter.
• När föregående punkt är färdig kanske det är dags för att starta ett eget band. Detta är enligt min musikaliskt lagda kusin Claes det ultimata tidsfördrivet. Jag kan tänka mig att det är fantastiskt roligt om man har talangen, det återstår fortfarande att se om jag har det, mitt band finns än så länge bara i mitt och några anonyma kompisars huvuden.
• Om inget av dessa verkar intressanta så är det väl bara att sätta sig i soffan, rulla tummarna och låta tiden gå.

Hinner nu inte skriva mer, som manager kan man inte bara ta ledigt hur som helst utan man har vissa plikter att följa.

Dagens Soundtrack (än så länge): Depeche Mode - Somebody

Skönheten mot odjuren

Projektarbete, projektarbete, projektarbete...
Projektarbete, projektarbete, projektarbete...
Projektarbete, prjoektarbete, prjorrparbeteeeeeee.....

Timmar och åter timmar har ägnats åt denna satans avkomma. Det är inte ens jobbigt, men det är otroligt mycket som behöver göras och dessutom måste allt vara så sjukt genomarbetat. Samtidigt kan man i målen läsa att det är planeringen som är det viktiga - jidder. Jidder, jidder, jidder.

Man kan nu tro att denna dag var enbart av ondo, skenet, och min lilla inledning här bedrar dock en aning. Sovmorgon är alltid härligt, sovmorgon när man är ledig från skolan är helt underbart. Man kan i lugn och ro sitta ner och uppdatera sig på vad osm har hänt i världen, internet är en fantastisk uppfinning. Man kan, samtidigt, och på samma maskin, sätta sig och välja bland tusentals illegalt nedladdade låtar och välja just den låt man känner för för tillfället. Idag föll det valet allt som oftast på Bright Eyes. Conor Oberst har en fantastisk röst. Tittade lite närmare på Conor på www.allmusic.com, ord som beskrev Bright Eyes var:

• Distraught
• Melancholy
• Angst-Ridden
• Earnest
• Sad
• Laid back / mellow
• Intense
• Searching
• Reflective
• Bittersweet
• Poignant
• Tense / Anxious
• Cathartic
• Bitter
• Wistful
  

Kan det bli bättre? Tveksamt, eller jo det kan det men ni förstår vad jag menar, och jag uppmanar alla att antingen springa iväg till närmaste skivhandlare imorgon på lunchrasten och inhandla skivan "I'm wide awake it's morning" alternativt ladda ner den, känna lite skuld för att ni stulit och sedan glömma av skulden fullständigt och bara trollbindas av musiken.

Dagens höjdpunkt var ändå när Röde Romans Lakejer blev totalt avklädda av Ronaldinho och kompani, en tanke som dök upp var om man inte kan få nobelpriset som fotbollsspelare, typ ett glädjespridar-nobelpris eller liknande? Alfred, Alfred kan man det? En annan fråga, som dök upp nu i skrivande stund är detta: Vad tittade Henke Larsson på under tv3:s intervju? Mannen brukar ju inte sprudla av glädje men han tittade in i kameran i sammanlagt typ 4 sekunder. Om någon vet vad han tittade på kan ni ju slänga iväg ett mail.

Snart dags för sängen, men först lite FM för att varva ner, imorgon handlar det återigen om det där ganska långa ordet som börjar på P och slutar på rojektarbete...

Sweet Dreams..

Dagens Soundtrack: Bright Eyes - Road to joy

Dagen efter

Klockan börjar närma sig 17 och det är åter dags att lätta lite på mitt hjärta. Det är dagen efter. Dagen efter min första fotbollsmatch på snart två år.

Två år är en fruktansvärt lång tid. På två år har mycket hänt i mitt liv. För två år sen hade man ganska nyss börjat gymnasiet. Nu skall man snart avsluta sin gymnasiekarriär. Man fick använda falskleg om man någon gång ville ha ball och gå ut på krogen. Idag vet man att det väldigt ofta bara blir så att man stör sig på den hemska musiken på krogen. Man fick lita till att kioskägaren trodde att man var 18, alternativt att han inte brydde sig om sådana småsaker som lagar om man ville köpa lite folköl eller en dosa snus. Nu frågar dom nästan aldrig, och om dom gör det så har man ofta glömt sitt id-kort. För två år sedan var min vänstra överarm helt obefläckad och ren. Idag är den inte längre det, den är tatuerad. För två år sedan var min Gudson Liam inte ens påtänkt. Nu kan han snart gå. För två år sedan hade Chelsea inte vunnit en ligatitel på 50 år. Idag är dom hemskt, men sant, etta v Europas bästa lag. För två år sen var ingen av mina föräldrar 50 år. Nu är helt plötsligt båda det. För två år sedan var Paula någonting man bara kunde vila ögonen på under lektioner med bristfälligt underhållningsvärde. Nu kan jag ligga och vila tillsammans med Paula. För två år sedan längtade man till Metallica på Ullevi. Nu längtar jag till fotbolls-VM och student. Somliga saker har som sagt förändrats de senaste åren, andra har det inte. Man känner sig fortfarande lite småseg så här dagen efter en match och man är fortfarande lite småseg efter en natt ute på stan.

Igår var en trevlig kväll som till sist kom att bli en kväll tillsammans med ett härligt gäng i form av Daniel, Jonas, Hallhagen (Hallengren?), Pontus, Jonas gode vän Rickard och jag själv. Efter biljard och småprat ända fram tills klockan var närmare två begav vi oss slutligen ner till Trägårn, det var ganska trevligt. Som trevligast var det när Mr. DJ drog igång Depeche Modes Just Can't Get Enough. Det verkade dock som om det bara var jag och möjligtvis Jonas som tyckte det. När klockan började närma sig fyra fick Hallhagen, Daniel och jag nog och begav oss mot Burger King. Pontus, Jonas och Rickard beställde i stället in mer. Jag beställde också mer. Men på Burger King. Fan ta dig som packade ner min mat, jag betalade hela sjutton riksdaler för lite Chili Cheese som jag aldrig såg röken av. Det skall dock sägas att En Monterey Pepper Melt med plusmeny och en Crispy Chicken-burgare räckte ganska bra. Undrar om man har en Chili Cheese tillgodo. "Hej jag beställde en Chili Cheese för några helger sen som jag aldrig fick då, kan jag få den nu?" Jag tror svaret skulle bli nej på en sådan fråga.

Förlåt John för att jag sa att jag skulle ringa dig men inte gjorde det, jag tror ni klarade er bra utan mig. "Jag ringer dig sen" är ett löfte som oerhört ofta inte hålls. Undrar om det var jag som skulle ringa Louise eller om det var hon som skulle ringa mig idag.Undrar om det är jag som kommer bryta samma löfte två dagar i rad eller om jag kommer utsättas för samma sak som jag utsatte John för, vem vet kanske ringer Louise mig ikväll eller så kanske jag ringer henne och så är den saken ur världen. Kanske sa vi bara ett kort "vi kan väl höras imorgon", då är det ju faktiskt bådas ansvar. Hmm... jag tror minsann jag slår Louise en signal nu för att gottgöra för att jag inte ringde John igår, jag kanske skall ringa John också och höra hur dom hade det. Jaja, fortsättning kanske följer.

Dagens soundtrack: Bright Eyes - We Are Nowhere And It's Now

Dagen före

Nu sover hela familjen Nilsson. Idag var vi en stor familj igen och jag måste säga att jag nog föredrar att vara en liten numer. Inte på grund av att jag inte tycker om mina kära syskon, inte heller för att det blir mindre plats i huset utan av anledningen at mamma blir helt galen. Hon har varit helt uppspelt i snart ett dygn och beordrat städning, pratat som en bäbis, bett mig att duka matbordet och sprungit runt och varit på ett sånt där jättekonstigt sätt som nog bara min mamma kan vara. Så fort min käre Gudson Liam kommer på tal blir hon helkonstig, för att inte tala om när han är fysiskt närvarande, då kan man nästan börja undra om hon är 50 år eller 5,0. Ibland kan det vara rätt roligt, speciellt om hela familjen spelar med och gör narr av henne, det är nästan enda sättet att orka med en hel kväll, annars får det bli som det blev ikväll, ett tag efter middagen så gör man en diskret sorti och så sätter man sig framför datorn och dödar tid, förslagsvis genom FM och musiklyssnande. Idag har det varit mycket Depeche Mode. Jag har kommit in i en enorm Depeche-period, i skrivande stund sitter jag och lyssnar på remixer av de så klassiska låtarna. Somliga mycket bra, andra mindre bra.

Imorgon är det dags för fotbollsmatch. Jag har inte spelat en fotbollsmatch sen i maj 2004. Jag drog av mitt korsband den 14:e maj 2004 och tiden sedan dess har varit en väldigt konstig tid. Att spela match imorgon känns också väldigt konstigt, inte för att det var så längesen utan för att jag känner mig så sanslöst dåligt tränad och är i sån otroligt dålig form. Jag hoppas på en mjukstart. Hoppas inte the coaches hoppas på mer än 15 minuter från min sida. Kanske ännu mindre, det låter lagom.

Av min dag återstår nu bara att signa Fernando Torres på en Free Transfer och lägga in lite Depeche på datorn. Därför säger jag nu godnatt, och önskar er alla (varför säger jag så, jag vet inte ens om någon läser detta men men, skit samma jag är trevlig) en riktigt god natt.

Dagens Soundtrack: Depeche Mode - Halo (Goldfrapp Remix)