Damfotboll kontra Steven Gerrard

Dagen började med några irriterande telefonsamtal runt halv elva. Det första kom från min kära syster som berättade att hon snart var hemma. Det andra samtalet var mest irriterande, mamma hade nämligen varit inne och hämtat telefonen och ringt ett samtal och sedan ställt den på sin plats nere i hallen, sedan gick hon ut med hunden. Det gick många signaler och det tar ett tag innan jag fattar att jag är ensam hemma igen, ner springer jag för att svara men det iq-befriade mongot på andra sidan lägger på exakt när jag sätter luren mot örat. Dålig start på dagen således, men jag var glad ändå. Glädjen kom från att träffa min kära Gud-son, Liam. Det är verkligen en lustig rackare den där alltså.


Efter en stund kom en annan man som alltid skänker glädje, nämligen Gabbe. Vad jag i detta läge inte visste var att han hade en baktanke med sin visit. Efter lite umgänge utbrister han plötsligt att jag MÅSTE följa med och titta på hans filckvän Marias fotbollsmatch. Jag är först skeptisk men accepterar sedan, det var ju trots allt så att ett antal spelare i hennes lag tittade på våran match igår kväll.

Efter en promenad med min hund Lucas så bär det av mot Hällesåker. Det är ganska mycket folk där och jag förstår verkligen inte varför. Underhållningsvärdet är verkligen inte högt och felbesluten duggar tätt. Jag vet att jag själv inte är världens bästa spelare, jag har insett att jag aldrig kommer att bli det men alltså, jag är övertygad om att jag hade gjort minst tre mål per match i damfotboll. Om det inte är så att man har en dotter som har tjatat jättelänge över att titta så borde man verkligen aldrig beskåda en damfotbollsmatch. Såvida man inte gör det som en social aktivitet naturligtvis, för fotbollsmässig underhållning har jag aldrig sett till i en dammatch.

Kalla mig manschauvinist eller vad fan ni vill men jag säger bara som jag tycker, och jag står för det - damfotbollen får på tok för stor uppmärksamhet i förhållande till sitt underhållsvärde i våra medier.

Om det nu var så att ni inte delade min uppfattning innan klockan fyra idag så borde ni definitivt göra det nu. Efter matchen i Hällesåker begav sig jag, Gabbe och Maria till Kungsportens Pizzeria där vi tittade på FA-cupfinalen mellan Liverpool och West Ham. Kontrasten kunde inte vara mycket klarare, det var som att gå från Las Ketchup till Radiohead, från Rovdjuret II till Gudfadern - det var som att gå från damfotboll till herrfotboll helt enkelt.

Spelare som Steven Gerrard liksom, behöver man säga något mer. Han är så sjukt bra så det är - ja helt sjukt. De två målen han gör idag hade säkert båda blivit framröstade som årets mål i allsvenskan. Liverpool är verkligen ett lag jag inte gillar, men idag bjöd de upp till dans och West Ham var inte sena att tacka ja, 3-3 efter ordinare tid och förlängning och sedan vann Liverpool på straffar, det var fotbollsporr.

Ikväll har jag suttit för mig själv och pillat med pappas (min?) nya digitalkamera, har tagit massa kort, dock har jag varit tvungen att radera de flesta eftersom det medföljande minneskortet inte kunde lagra mer än 24mb.. Jag kan dock faktiskt bifoga en bild på mig, så som min spegelbild såg ut lite tidigare ikväll.



Dagens Soundtrack: Bright Eyes - Take It Easy (Love Nothing)