Fuck headlines

Idag (igår om man skall vara exakt eftersom klockan nu passerat midnatt) fyllde min vän, bloggkollega och även lagkapten 22 år. Detta firades igår (förrgår blablabla) med en kväll på stan, det var en härlig samling människor vilka de flesta hade Hovås/Billdals herrseniorer som gemensam nämnare, en av dem var dock utomstående. Den utomstående var Kenny, även kallad Kevin och Kinken, som bestämde sig för att följa med på vårt korståg runt Linnéstaden.

Det var en mycket trevlig kväll vilket också visade sig när jag kommit hem från Rasta, där jag spenderade natten på en strålande skön bäddsoffa. Det tydligaste beviset på att man har haft en rolig kväll skall jag säga er, det hittar man när man kollar upp sina kontouppgifter på Internetbanken följande morgon och blir lite deprimerad. Denna morgon blev jag en aning deppig. Igår var ingen sådan kväll då jag hade räknat med att spendera 700 kronor.

De 700 spenderade riksdalerna lämnade dock inte bara mitt konto, de lämnade också min sinnevärld bara en stund senare. Jag fick äran att lyssna på två nya låtar av mina kära kusiners orkester Immànu El. Trots att dessa låtar ännu inte är tillgängliga för allmänheten så fick jag alltså idag chansen att höra dem. "Every day is astral days" var den första och den andra har ännu så länge bara namnet "Morgans second song". Inte för att det är så bara men vad jag har förstått så är det bara ett namn för ett "work in progress".

Trots att låtarna ännu inte är i sin slutliga utformning så är det bara att konstatera att de fragment till minnen från tvillingarna Graafs "musikkarriär" snart är helt utraderade. Tvillingarna som kommer ligga på musikkritikernas läppar kommer vara tvillingarna Claes och Per Nilsson-Strängberg. Ge dem ett par år så är deras kändisskap i samma nivå som syskonen Dreijer i The Knife, ge dem ytterligare några år och vi pratar Jack och Meg White. Om sju år skulle jag vilja säga att de är uppe och nosar på den status som syskonen Jonny och Colin Greenwoods band har idag.

It's only a matter of time. Eller som Martin L. Gore och Dave Gahan uttrycker sig; A question of time.

Tittade på da Vinci-koden på bio ikväll, den var faktiskt rätt kass. Visserligen säger nästan alla alltid att "boken var bättre" när det är någon bok som filmatiserats men jag har inte läst så många sådana verk. När det gäller da Vinci-koden så var det på tok för rörigt, det var på tok för många saker som inte fick nog med tid och om man inte har läst boken så måste det ha varit otroligt rörigt. Eller så tycker man att det var rörigt bara för att man tänkte på hur det var i boken hela tiden, i vilket fall som helst. Filmen får inte mer än två dvärgar av fem möjliga av mig. Tveksamt om den ens får så många.

Någon som kan få typ hur många dvärgar som helst är Sasha Baron Cohen. Sent omsider har jag fått upp ögonen för denna gigant. Jag råder er alla att titta på filmerna som jag länkar till här:

Länk 1 - Ali G snackar lite med farbror polisen om droger
Länk 2 - Ali G intervjuar paret Beckham
Länk 3 - Ali G snackar lite religion
Länk 4 - Ali G träffar lite kvinnor i Frankrike
Länk 5 - Borat stöttar sitt lands regering i kampen mot Sasha Baron Cohen

Det får räcka för ikväll, jag skall snart sova.

Dagens Soundtrack: Immànu El - Every day is astral days