Remember me?

Så var det då dags.

Semestern är över och det är dags att skicka ett digitalt livstecken, jag hade gärna gjort det tidigare men tillkortakommanden från Telias och min sida har gjort en tidigare comeback omöjlig.

Nu har jag så slutligen fått tillgång till den enorma informationsbanken igen och ingen är gladare än jag. Jag måste faktiskt medge att jag inte bara är beroende av nikotin, jag är beroende av att vara uppdaterad också. De senaste två veckorna har därför varit oerhört jobbiga på ett sätt, fruktansvärt jobbiga på andra sätt och alldeles alldeles underbara på många sätt.

Jag och Paula har arbetat som kockar på en skuta vid namn Gratitude, påmönstringen skedde i Kalmar den femte augusti och den sjätte bar det av. Sammanlagt var vi 28 personer på båten - Paula, jag själv, ytterligare sex befäl och så 19 stycken bortskämda tjejer i åldrarna 14-16 och så en skön tjej vid namn Lo.

Lo hade ett fruktansvärt långt namn, så långt att jag inte ens kan komma ihåg det (Lo Isagel Åhlander Darcy är allt jag minns, men jag vet att jag glömt minst två av hennes namn). Det l't sjukt coolt när hon sade hela namnet så där lagom fort. Själv heter jag ju faktiskt bara Hampus Nilsson, jag brukar säga att man inte behöver några mellannamn om man redan har det snyggaste förnamnet. Antar att det bara är någon dålig försvarsmekanism eftersom det kanske hade varit coolare att heta typ Butch eller Luís Nazario da Lima eller varför inte Edson Arantes do Nascimento. Ett annat jävligt coolt namn är Eric Cantona.

Nåväl, Hampus duger alldeles utmärkt och jag tycker mer om det än namnen som mamma och pappa först funderade på. Jag känner mig inte alls som någon Olof, Rasmus eller Anton. Jag är en Hampus. End of story.

Vad gäller seglingen så var det både upp och ner.

Tjejer är verkligen en hel vetenskap. Ibland hur goa som helst och man tänker "killar är verkligen konstiga ändå, tjejer löser allting mycket smidigare" och sedan nån minut senare så förstår man varför USA aldrig haft någon kvinnlig president, varför kvinnor tjänar mindre än män och inte minst varför jag aldrig kommer kunna förstå mig på kvinnlig lagidrott.

Om jag kort skall sammanfatta vad de här två veckorna gett mig så blir det enligt följande.

252 kronor.

Mycket kunskap vad gäller matlagning och planering.

Ett nytt språk.

På tok för många smällar mot huvudet.

Prövning av mitt tålamod.

Vad gäller det nya språket så kan jag berätta för er som är i den situationen jag var i för två veckor sedan att det finns inget på en båt som har ett enkelt eller logiskt namn.

Kök heter inte kök det heter byssa.
Höger sida heter inte höger sida det heter styrbord.
Vänster sida heter inte vänster sida det heter babord.
Låda heter inte låda det heter lår.
Verkstad heter inte verkstad det heter sjapp.
Packa heter inte packa det heter stuva.
Öl heter inte öl det heter Bayer.

Sedan finns det ju tusentals ord som bara den innersta kretsen känner till - dirk, durk, spring, slack, spränga, skota - you name it.

I morgon börjar Premier League på allvar, smygpremiären är avklarad, det är i morgon huvudföreställningen äger rum på The Theatre of Dreams, Manchester United tar emot Fulham och jag sitter bänkad hemma hos Gabbe. Sjukt längesen jag träffade Gabbe förresten, jag ser fram emot det. För övrigt sjukt längesedan jag träffade någon känns det som.

Nu är jag i alla fall tillbaka, tiden lär utvisa om man kan märka någon förändring på bloggen nu när jag officiellt är hallänning.

Jag kan dessutom lova att det inte dröjer två månader till nästa inlägg.

Puss och godnatt på er allesammans.

Seglingens soundtrack:

Nationalteatern - Doin' The Omoralisk Shlagerfestival

Nationalteatern - Barn Av Vår Tid

Mikael Wiehe - Titanic