Mannen i den vita hatten (en natt tidigare)

"oh no, it's an own goal"

Så var det då bara sju timmar tills dess att mitt studentfirande drar igång.

Det är rätt sjukt om man tänker efter. Alla som tagit studenten har alltid varit stora, jag är inte alls särskilt stor. Visst jag har några skäggstrån i ansiktet men jag är ju fortfarande ganska liten. Man minns ju skolavslutningen i nian som om den vore igår. Jag minns en väldig massa saker som om de inträffade igår och somliga har man glömt bort totalt. Somliga lördags- och söndagsmornar har jag vaknat upp och glömt bort jättemycket saker. Man kan väl sammanfatta det med att alkohol kan ha förödande effekter för ditt närminne. I morgon skall jag konsumera lagom mängder alkohol, i alla fall till en början sedan är det upp till detet och överjaget att göra upp och fälla avgörandet för hur kvällen, natten och kanske till och med morgonen ser ut för min del.

Jag är ganska övertygad om att jag överlever i alla fall, jag är övertygad om att jag har roligt också - man kan dock aldrig veta säkert. Idag har en del väntade saker inträffat och en del minst sagt oväntade. Om vi börjar med de väntade så kan jag bara nämna att Jonas och Lavins var precis så trevliga som jag trodde, jag hade dessutom det precis så stressigt till matchsamlingen som jag trodde. Nästa väntade sak inträffade när startelvan presenterades och jag hade placerats som innermittfältare, ingen önskeposition men jag är inte den som klagar. Om vi tar ett kliv över på de oväntade sakerna så kan jag säga att det inte bara var oväntat, det som inträffade i mitten av den andra halvleken i matchen mot Mölnlycke, det har faktiskt aldrig någonsin inträffat tidigare.

Deras högerytter driver bollen framåt och kommer in i straffområdet, han kommer ner mot kortlinjen och spelar bollen snett inåt bakåt, i hög fart springer jag och skall glidtackla iväg den, jag tror mig först ha situationen under kontroll men sedan studsar bollen till en aning. I stället för vristen så träffar bollen mitt ben och in i mål. Mölnlycke har tagit ledningen och det är jag som har gjort deras mål. En ofattbart konstig känsla kan jag säga, jag trodde inte det var sant.

Nästa oväntade sak inträffade i den åttionionde minuten och det var min gode vän Daniel som stod för handlingen och ni som missade det kan nu se fram emot en fyra år lång väntan innan det händer igen. Daniel gjorde mål. Han kvitterade. Daniel har aldrig gjort mål tidigare i a-lags-sammanhang. Det tog honom fyra år men oj så lägligt målet kom, och oj så tacksam jag är.

Daniel har verkligen varit en ängel denna veckan.

Nu skall jag sova, om sju timmar är det Champagne-frukost, det skall bli mycket trevligt.

Trevligt skall det också bli att lägga sig i de nytvättade lakanen jag bäddade min säng med innan jag gick ut med Lucas på kvällspromenad. Sedan dess har fönstret stått öppet och nu kommer det vara så där mysigt kallt så man bara kurar ihop sig i sängen....


Godnatt säger jag nu till er, för sista gången som student.

Dagens Soundtrack: Ludwig van Beethoven - 9th Symphony, Second Movement

I salute you!

Orkar egentligen inte skriva någonting alls nu, jag är överförfriskad, trots att jag druckit relativt lite, men en sån här dag har man som bloggare inga ursäkter.

Denna dag kommer för alltid sitta etsad kvar i mitt minne. Inte för att det var en trevlig kväll med underbart sällskap och lagom mycket alkohol utan mer på grund av följden av detta.

Det var jag, Dane och SPadde, vi satt hemma hos Daniel, sa Na Zdroviya var och varannnan minut och lyssnade på riktigt bra musik. Följden av detta var att när det var dags för mig att arbeta kl. 04.00 så erbjuder sig kort och gott mina kompanjoner att följa med. Tänk er själva, hur många av er där ute hade gått ut frivilligt och arbetat när klockan är fyra på morgonen??

Nej just det det var visst inte så många.

Daniel "Dane, Stedt, Mjölken, Frukten" Danestedt och Adam "Spadde" Wessman gjorde det. Det är ett sånt otroligt tydligt tecken på att de är två riktigt riktigt goda vänner. Orden räcker egentligen inte till.

Man kan sammanfatta det med att jag är skyldiga dem båda en timma, för det var så mycket tid jag tjänade på att ha två assistenter under min morgonrunda.

Som sagt orden räcker inte till men jag försöker ändå:

"STORT TACK TILL ER, STEDT OCH SPADDE, FÖR DEN OERHÖRT TREVLIGA KVÄLLEN, NATTEN OCH MORGONEN, NI ÄR GULD VÄRDA!"

Dagens Soundtrack: Radiohead - Motion Picture Soundtrack (b-sidan där det bara är Thom och en gitarr)

Mr. Driver

Klockan passerade just halv tolv och jag har nu varit vaken i femton och en halv timma. Vet inte när jag senast gick upp så tidigt på en ledig dag, det har nog inte hänt på....... nej jag kan inte ens gissa, jag minns helt enkelt inte.

Anledningen till detta tidiga uppvaknande var att jag skulle ner till sommarstället i Frillesås och hjälpa mina föräldrar med trädgårdsarbete och lite möbelflytt. Vi gav oss av när klockan var runt tio och vem om inte jag själv satt bakom ratten och for fram över vägarna. Eftersom jag ännu inte är någon förare av Gabriel-klass så brukar jag inte lyssna på musik när jag kör, idag var dock musik givet, fordonet jag idag körde var nämligen pappas automatväxlade hybrid-bil. Helt seriöst, jag kan inte tänka mig att det finns någon mer lättkörd bil, den mer eller mindre körde av sig själv och jag kunde lugnt och stilla sitta och trumma på ratten och njuta av Conor Oberst ljuva stämma.

Väl nere på landet gav jag mig omgående på nästa fordon. Denna gång var det inte direkt en näst intill ljudlös miljöbil, det var en åkgräsklippare av ganska så gammal modell. När jag gjort mitt jobb med denna maskin gav jag mig på handgräsklipparen och putsade fint runt träden och buskarna. Jag kan nästan fortfarande känna mina händer vibrera i takt till gräsklipparna.

Som den sanna arbetare jag är så var jag inte nöjd med detta utan gav mig direkt på att lyfta möbler in till min brors nybyggda villa tvärs över vägen. Jag måste medge att det känns ganska konstigt - han är tre och ett halvt år äldre än mig och han är förlovad, har en förtjusande son på ett och ett halvt år, har just byggt sitt alldeles egna hus, har tre bilar och en motorcykel. Jag är singel, har inga barn, jag har förvisso ett eget rum men jag har definitivt ingen bil, det närmaste bil och motorcykel jag kommer är några bilmodeller på hyllan i rummet och en söndersparkad 24-växlad mountainbike som ligger nere i radhusområdets gemensamma cykelförråd.

Man ska ju aldrig säga aldrig men jag tror jag får ligga i rätt bra om jag skall lyckas ligga på samma nivå som honom om tre och ett halvt år.

Hemfärden från landet var nog annars dagens höjdpunkt. För första gången någonsin var jag, Hampus Nilsson, förare till en bil som färdades på motorväg. Foten min blev tyngre och tyngre och jag ville bara trycka gasen i botten. Mamma började snegla åt mitt håll när jag passerade 110 och sa att jag kunde lägga mig bakom långtradaren som blev större och större framför oss. Detta var något jag givetvis inte kunde acceptera, långtradare är sådana där stora saker som bara bromsar hela trafiken, nej här skulle det köras om. Efter en lätt titt i backspegeln och en blinkning åt vänster så trycktes gaspedalen längre ner mot mattan och sen sa det bara swoooooosh så var långtradaren snart en liten prick när jag tittade i backspegeln.

Återstår att se hur kaxig jag är när jag sitter i mammas Seat Ibiza med manuell låda nästa gång, förmodligen inte alls kaxig.

Nu tänker ni förmodligen, oj vad han har gjort mycket idag, nu måste han ha slut på berättelser från idag, men det kan jag säga er att jag har gjort en sak till. Det jag snart säger kommer förmodligen generera i hotfulla kommentarer som "du är skyldig mig en kvart din jävel" och "fan nu har jag registrerat mig i onödan" och för det är jag ledsen. Men av rent egoistiska skäl så avslöjar jag ändå min upptäckt.

Man behöver inte regestrera sig för att kommentera min blogg, det har bara vart så att jag helt enkelt har missat att ändra i inställningarna, vem som helst, blogger-medlemmar såväl som helt vanliga dödliga kan faktiskt skriva ett par rader som en kommentar eller hälsning efter ett av mina inlägg här i bloggen. Så nu vet ni det, nu har ni inga bortförklaringar och kommentarer är faktiskt lite av det man lever för som bloggare, det är alltid lika roligt att se en kommentar.

Den förste som kommenterar detta inlägg får en kram nästa gång vi träffas!

Godnatt på er kära medmänniskor själv är jag inte ens trött och för er som är i samma goda form som mig så säger jag helt enkelt ha en fortsatt trevlig fredagskväll...

Dagens Soundtrack: Pet Shop Boys - Integral

Fuck headlines

Idag (igår om man skall vara exakt eftersom klockan nu passerat midnatt) fyllde min vän, bloggkollega och även lagkapten 22 år. Detta firades igår (förrgår blablabla) med en kväll på stan, det var en härlig samling människor vilka de flesta hade Hovås/Billdals herrseniorer som gemensam nämnare, en av dem var dock utomstående. Den utomstående var Kenny, även kallad Kevin och Kinken, som bestämde sig för att följa med på vårt korståg runt Linnéstaden.

Det var en mycket trevlig kväll vilket också visade sig när jag kommit hem från Rasta, där jag spenderade natten på en strålande skön bäddsoffa. Det tydligaste beviset på att man har haft en rolig kväll skall jag säga er, det hittar man när man kollar upp sina kontouppgifter på Internetbanken följande morgon och blir lite deprimerad. Denna morgon blev jag en aning deppig. Igår var ingen sådan kväll då jag hade räknat med att spendera 700 kronor.

De 700 spenderade riksdalerna lämnade dock inte bara mitt konto, de lämnade också min sinnevärld bara en stund senare. Jag fick äran att lyssna på två nya låtar av mina kära kusiners orkester Immànu El. Trots att dessa låtar ännu inte är tillgängliga för allmänheten så fick jag alltså idag chansen att höra dem. "Every day is astral days" var den första och den andra har ännu så länge bara namnet "Morgans second song". Inte för att det är så bara men vad jag har förstått så är det bara ett namn för ett "work in progress".

Trots att låtarna ännu inte är i sin slutliga utformning så är det bara att konstatera att de fragment till minnen från tvillingarna Graafs "musikkarriär" snart är helt utraderade. Tvillingarna som kommer ligga på musikkritikernas läppar kommer vara tvillingarna Claes och Per Nilsson-Strängberg. Ge dem ett par år så är deras kändisskap i samma nivå som syskonen Dreijer i The Knife, ge dem ytterligare några år och vi pratar Jack och Meg White. Om sju år skulle jag vilja säga att de är uppe och nosar på den status som syskonen Jonny och Colin Greenwoods band har idag.

It's only a matter of time. Eller som Martin L. Gore och Dave Gahan uttrycker sig; A question of time.

Tittade på da Vinci-koden på bio ikväll, den var faktiskt rätt kass. Visserligen säger nästan alla alltid att "boken var bättre" när det är någon bok som filmatiserats men jag har inte läst så många sådana verk. När det gäller da Vinci-koden så var det på tok för rörigt, det var på tok för många saker som inte fick nog med tid och om man inte har läst boken så måste det ha varit otroligt rörigt. Eller så tycker man att det var rörigt bara för att man tänkte på hur det var i boken hela tiden, i vilket fall som helst. Filmen får inte mer än två dvärgar av fem möjliga av mig. Tveksamt om den ens får så många.

Någon som kan få typ hur många dvärgar som helst är Sasha Baron Cohen. Sent omsider har jag fått upp ögonen för denna gigant. Jag råder er alla att titta på filmerna som jag länkar till här:

Länk 1 - Ali G snackar lite med farbror polisen om droger
Länk 2 - Ali G intervjuar paret Beckham
Länk 3 - Ali G snackar lite religion
Länk 4 - Ali G träffar lite kvinnor i Frankrike
Länk 5 - Borat stöttar sitt lands regering i kampen mot Sasha Baron Cohen

Det får räcka för ikväll, jag skall snart sova.

Dagens Soundtrack: Immànu El - Every day is astral days

Woohoooooooooooooooooooo

Jag och mina vänner på Kitas Gymnasium tar studenten om exakt en vecka (klockan har slagit över till odens dag) och igår ägde vår bal rum i Societetshuset på Marstrand.

Mina förberedelser började redan dagen innan då jag inhandlade skjorta, fluga och gördel. Tänk att jag skulle nu faktiskt, rent teoretiskt, kunna ha på mig smoking varje dag, gå runt och tro att jag är Sean Connery eller Roger Moore och beställa Dry Martini till höger och vänster. Nu hade jag nog inte velat det för om man skall vara ärlig så kände jag mig inte riktigt bekväm i min utstyrsel. Givetvis är det roligt att vara så uppklädd men det är också jobbigt att hela tiden behöva gå runt och rätta till flugan och även oroa sig för att man skall spilla lite sås på skjortan eller ännu värre - spilla öl på någon av de andra uppklädda människorna.

Samlingen ägde rum vid Operan klockan halv sex och typ 30 minuter senare var vi på väg mot Marstrand. Cirka sextio minuter senare stod man där med välkomstdrinken i handen (förlåt, jag tog två, men jag var inte värst, tro mig, Daniel tog minst tre). Innan förrätten var serverad så hade men redan tröttnat på den kvinnliga delen av konfrenciersparet. Hennes repertoar bestod i stort sätt enbart av att på tok för högt och på tok för ofta skrika woohoooooooooooo!

Maten smakade bra, en klassisk skagenröra och baguette till förrätt och oxfilé, potatisgratäng, sparris och sås till varmrätt. Efterrätt serverades inte, inte för att jag egentligen brydde mig, jag blev mätt ändå men betalar man 520 riksdaler så borde man i alla fall ha valet att kunna tacka nej till en bit tårta. Kaffe och kaka serverades dock och det var faktiskt helt lagom, jag menar en köpp tackar man ju inte nej till.

När maten lagt sig, kung och drottning hade utsetts och minst fyrtionio woohooooooooooo skrikits så var det dags för den obligatoriska valsen. Jag gjorde några försök men det gick inte.

Tänk inte ens tanken.

Klart som korvspa att jag kan dansa vals, problemet var att dansgolvet var minst sagt överfyllt. Nej jag gick till baren och köpte mig en öl. Det blev sedan lite mer öl och även andra alkoholhaltiga drycker och tro det eller ej men det tidigare så irriterande woohooooooooo blev faktiskt kvällens behållning. Konfrenciererna hade gjort sitt men jag och den gode Per Hagelqvist tog på oss rollen att skrika ut deras budskap många gånger till. Vi skrek det mest hela tiden till allt och alla och det var lika roligt varje gång.

I alla fall tyckte vi det.

När klockan passerat två så kände vi att det var dags att bege oss mot färjan och vi lämnade Societetshuset bakom oss. Jag och Daniel, Sara och Mimmi bestämmer oss för att inte ta vägen längs vattnet utan går i stället genom staden. Efter max trettio meter klagar Sara över skoskav och som den gentleman jag är så erbjuder jag henne mina skor. Resultatet blev att jag traskade på de regnblöta gatorna i bara strumpor, Daniel gjorde samma sak i ren sympati - det är vad jag kallar en riktig vän!

Det blev en trevlig promenad kan jag säga och förhoppningsvis så blev det lite fina fotografier och förhoppningsvis kommer jag ta del av dem snarast möjligt.

Trevlig var också bussresan och bara ett par minuter efter ankomsten till operan så var min kära mamma på plats för att köra oss alla glada människor från Billdal hem. Jag hade sagt till mamma att välja vilken skiva som helst i mitt skivställ och ta med så man fick lite musik att lyssna på på vägen hem.

Tror ni inte att hon väljer en live-skiva med Gyllene Tider?

Jag kunde givetvis inte bli arg på henne men innerst inne hade jag hoppats på något bättre och mindre uttjatat. Nåväl, Billy är faktiskt en fantastisk låt.

Dagens Soundtrack: Oasis - Cast No Shadow

The Next Generation

På många plan går det bara rakt åt helvete vad gäller framtiden på denna planet. Växthuseffekt, upptrappad konflikt mellan USA och Iran som kan leda till kärnvapenkrig, välfärden i Sverige går åt pipan och Michael Jacksons näsa är snart ett minne blott.

Jag har dock de senaste dagarna fått känslan av att allting kommer ordna sig. Vår nästa generation verkar nämligen vara ett gäng riktiga skojare, jag har redan skrivit om Elias och VM-låten och här kommer nästa kille...

Denna grabb har säkerligen framtiden säkrad som komiker av något slag.

Dagens Soundtrack: Metallica - Creeping Death (från Cunning Stunts)

Spadde måste snart välja, fotbollen eller musiken... Eller varför inte Tour de France?

Det var några dagar sen sist nu och jag har verkligen haft fullt upp. Med exakt två veckor kvar till student så är det en del grejer som man måste ta tag i vad gäller skola. Arbeten hit och arbeten dit. Uttrycket att vänta till sista minuten passar verkligen in på mig och skolarbeten.

Igår fick jag dock en välförtjänt kväll på stan. Det var Champions League-final mellan Barcelona och Arsenal och min gode vän Gabbe går in och tar på sig rollen som festfixare. Efter att ha fått reda på att såväl Biljardpalatset som Score är fullbokade så blir det PC. Tacksamheten vet inga gränser från vår sida och Gabbe får sitta med ryggen mot bioduken. Jag skämdes faktiskt när detta, genom läsning i hans blogg, gick upp för mig. En digital ursäkt skickas härmed till dig Gabbe.

Det var i alla fall en mycket trevlig kväll, Barca vann, Gabbe kastade ölglas och ljusstakar i golvet och Was fick en smäll på käften. Det kan inte ha varit lätt att att vara Arsenal-supporter igår. När de flesta i sällskapet började tänka på refrängen så beslöt sig jag, Spadde, Stedt och Was för att dra vidare. Röda Rummet blev vår destination och väl där så bjöds det både på det ena och det andra. Den absoluta höjdpunten var, i konkurrens med kullerbyttor på dansgolvet, då Spadde tar ton och sjunger karaoke. En oförglömlig version av Sister Hazels låt All For You inbringar stora applåder från mig, Stedt och Was i alla fall. Det var en ära att vara i publiken och jag kan säga att Spadde borde förbereda sig på samtal från Max Martin innan veckans slut.

Som om det inte skulle räcka med en alternativ karriär vid sidan av fotbollen så presenterade sig även Spadde som förhandsfavorit till sommarens Tour de France. Cykelturen från Röda Rummet till Spaddes lägenhet (en sträcka på ca 300 meter) tog endast en timma, och då får vi inte glömma att han hade passagerare på pakethållaren. Jag är övertygad om att Spadde har alla förutsättningar för att bli den nya Lance Armstrong.

Efter en kebab-rulle var det så dags för sängen hemma hos Spadde. Stedt och Was tog orutinerat sofforna. Efter strålande sömn kände jag mig trots en viss bakfylla faktiskt riktigt laddad för kvällens match mot Näset.

I matchen är det återigen Spadde som drar uppmärksamheten åt sitt håll med en elegant nick som innebär 1-0. Matchen slutar till slut 2-0 och vi är nu uppe på tredje plats i tabellen, tre poäng efter Mölnlycke.

Men Spadde alltså, en sån gigant. En riktig mångsysslare. Sångare, cyklist, målkung och stabil mittback i ett. En riktig svärmorsdröm.

Klockan börjar bli mycket nu, tror det är dags för sängen.

Innan dess vill jag dock säga att jag befinner mig i sorg. Alla GP-prenumeranter vet nog vad jag pratar om. GP:s bloggare som skriver från sin expedition på Mount Everest är spårlöst försvunnen efter en brusten säkerhetslina. I såna här lägen är det viktigt att alla vi bloggare håller ihop och tröstar varandra.

Gonatt på er.

Dagens Soundtrack: Adam Wessman - All For You

Alla kan väl ångra sig

Jag har inte gått och lagt mig än, jag har lyssnat på Who's Da Man. Den är härmed dagens soundtrack. The Mars Volta kan för tillfället slänga sig i väggen. Tacka vet jag Elias feat. Frans.

DAGENS SOUNDTRACK: ELIAS FEAT. FRANS - WHO'S DA MAN

Inte en gång till

Klockan är nu snart tio minuter över elva. Det betyder att det är ungefär femtio minuter tills dess att det är midnatt. Tre timmar och femton minuter senare ringer min väckarklocka, då är det dags för mig att ge mig ut och arbeta - det är dags för mig att förse mitt grannskap med GöteborgsPosten, Dagens Industri, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och allt vad nu folk kan tänkas vilja ha, frukost på sängen någon?

När jag delade ut GP senast, det vill säga för cirkus 21 timmar sedan, var det verkligen pest och pina. Knallhattarna på budavdelningen hade lagt reklamen separat i tron om att de skulle spara tid. Att deras agerande ger mig typ en timma extra arbete verkar de inte förstå.

Jag bönar och ber att de inte begår samma misstag inatt igen, det vore ödesdigert. Jag orkar verkligen inte med en sådan runda till.

Något man inte heller orkar med en gång till är Tomas Ledin, ärligt talat, snacka om att göra bort sig. Killen är av någon anledning respekterad musiker i vårat land och han får uppdraget att göra vårt kära fotbollslandslags vm-låt. Vad gör han, jo han tar en gammal, sönderspelad refräng och gör lite nya verser och tror att det skall gå hem. Ack så fel man kan ha.

När jag sitter i min solstol på campingen utanför Hamburg är det knappast hans låt som dånar ut ur bergsprängaren, aldrig säger jag bara. Det kommer vara Elias feat. Frans och Markoolio. Who's Da Man av den sjuårige Elias är verkligen hur skön som helst. I love you, ich liebe dich - Zlatan Ibrahimovic, vilken text liksom, man blir bara lycklig och In med bollen i mål håller lätt ett mästerskap till. Konstigt ändå att Markoolio har lyckats göra två så pass folkkära låtar som Mera Mål och In med bollen i mål, det är ju trots allt en finländsk pajas vi pratar om.

Appropå Elias så var det faktiskt väldigt nära att hans låt blev min dags soundtrack, nu blev det inte så, ett annat band, som jag inte lyssnat på på mycket länge gjorde idag comeback i mina lurar och knep titeln.

Haha, det får mig att tänka på konversationen jag och min kusin Claes hade om hur mycket skit som finlandssvenskarna får ta, tänk bara på alla Pekka-historier man drog när man var liten. Ojojoj, det kan inte vara lätt att heta Pekka som tioåring i Sverige.

Nu känner jag att mina ögonlock väger allt för tungt och att sängen lockar.
Jag önskar er alla en god natts sömn och vem vet, vi kanske ses imorgon.

Dagens Soundtrack: The Mars Volta - Roulette Dares (The Haunt Of)

Damfotboll kontra Steven Gerrard

Dagen började med några irriterande telefonsamtal runt halv elva. Det första kom från min kära syster som berättade att hon snart var hemma. Det andra samtalet var mest irriterande, mamma hade nämligen varit inne och hämtat telefonen och ringt ett samtal och sedan ställt den på sin plats nere i hallen, sedan gick hon ut med hunden. Det gick många signaler och det tar ett tag innan jag fattar att jag är ensam hemma igen, ner springer jag för att svara men det iq-befriade mongot på andra sidan lägger på exakt när jag sätter luren mot örat. Dålig start på dagen således, men jag var glad ändå. Glädjen kom från att träffa min kära Gud-son, Liam. Det är verkligen en lustig rackare den där alltså.


Efter en stund kom en annan man som alltid skänker glädje, nämligen Gabbe. Vad jag i detta läge inte visste var att han hade en baktanke med sin visit. Efter lite umgänge utbrister han plötsligt att jag MÅSTE följa med och titta på hans filckvän Marias fotbollsmatch. Jag är först skeptisk men accepterar sedan, det var ju trots allt så att ett antal spelare i hennes lag tittade på våran match igår kväll.

Efter en promenad med min hund Lucas så bär det av mot Hällesåker. Det är ganska mycket folk där och jag förstår verkligen inte varför. Underhållningsvärdet är verkligen inte högt och felbesluten duggar tätt. Jag vet att jag själv inte är världens bästa spelare, jag har insett att jag aldrig kommer att bli det men alltså, jag är övertygad om att jag hade gjort minst tre mål per match i damfotboll. Om det inte är så att man har en dotter som har tjatat jättelänge över att titta så borde man verkligen aldrig beskåda en damfotbollsmatch. Såvida man inte gör det som en social aktivitet naturligtvis, för fotbollsmässig underhållning har jag aldrig sett till i en dammatch.

Kalla mig manschauvinist eller vad fan ni vill men jag säger bara som jag tycker, och jag står för det - damfotbollen får på tok för stor uppmärksamhet i förhållande till sitt underhållsvärde i våra medier.

Om det nu var så att ni inte delade min uppfattning innan klockan fyra idag så borde ni definitivt göra det nu. Efter matchen i Hällesåker begav sig jag, Gabbe och Maria till Kungsportens Pizzeria där vi tittade på FA-cupfinalen mellan Liverpool och West Ham. Kontrasten kunde inte vara mycket klarare, det var som att gå från Las Ketchup till Radiohead, från Rovdjuret II till Gudfadern - det var som att gå från damfotboll till herrfotboll helt enkelt.

Spelare som Steven Gerrard liksom, behöver man säga något mer. Han är så sjukt bra så det är - ja helt sjukt. De två målen han gör idag hade säkert båda blivit framröstade som årets mål i allsvenskan. Liverpool är verkligen ett lag jag inte gillar, men idag bjöd de upp till dans och West Ham var inte sena att tacka ja, 3-3 efter ordinare tid och förlängning och sedan vann Liverpool på straffar, det var fotbollsporr.

Ikväll har jag suttit för mig själv och pillat med pappas (min?) nya digitalkamera, har tagit massa kort, dock har jag varit tvungen att radera de flesta eftersom det medföljande minneskortet inte kunde lagra mer än 24mb.. Jag kan dock faktiskt bifoga en bild på mig, så som min spegelbild såg ut lite tidigare ikväll.



Dagens Soundtrack: Bright Eyes - Take It Easy (Love Nothing)

3:35 pm

Jag bestämde mig för någon vecka sedan för att börja läsa da Vinci-koden. Jag fick den i födelsedagspresent av en kusin när jag fyllde 18. Med andra ord snart ett och ett halvt år sedan. Om ni undrar varför jag inte läst den tidigare så beror det helt enkelt på att jag lade av med läsning när jag började högstadiet.

I mellanstadiet läste jag en hel mängd böcker. De tre musketörerna, Greven av Montecristo, Myladys Dotter, några David Eddings-böcker och en del av Agatha Christies mordgåtor för att nämna några. Sen tog det helt enkelt stopp. Jag läste inte en enda bok förrän nu i julas. Det var en självbiografi av Johnny Cash som fick mig att inse att det faktiskt är riktigt roligt att läsa. När den var utläst så kände jag ett tomrum, jag ville liksom börja läsa en ny bok. Jag tänkte först börja med Bob Dylans bok "Memoarer" men efter att ha sett trailern till da Vinci-koden så tänkte jag varför inte.

Jag tänkte för mig själv att jag skulle läsa ut den innan den haft biopremiär men insåg att jag nog inte skulle hinna, boken har trots allt femhundratvå blad fyllda med text och biopremiären var bara ett par veckor fram i tiden. Vid första lästillfället för någon vecka sedan läste jag femtio sidor, jag fastnade lite och fann boken intressant.

Mitt nästa lästillfälle var i denna veckan, och man kan minst sagt säga att jag helt slukades av boken. Jag kunde knappt klämma in Prison Breaks tjugoförsta episod i min läsfyllda vardag. Jag läste ut boken idag, tre dagar senare.

Det känns faktiskt väldigt roligt att känna att jag läser igen, min nästa bok blir en bok som heter Naiv Super, författarens namn vet jag inte, det är min vän Gabriel som tipsat mig om den och jag skall få låna den nästa gång vi träffas.

Jag längtar redan.

Dagens Soundtrack: Massive Attack - Teardrop

Musik & Matematik

Jag har insett det senaste året att Metallica inte längre är det band jag lyssnar på mest. Missförstå mig nu inte och börja tro att Metallica inte längre är musiken jag gillar mest. Det är faktiskt ganska många band tror jag som slår Metallica vad både timmar och antal lyssningar det senaste året. Bright Eyes, Thåström, Johnny Cash.... och så Radiohead. Jag blev nästan rädd när jag alldeles nyss insåg hur mycket tid jag lägger ner på att lyssna på Radiohead.

De sex flitigast spelade låtarna det senaste året vad gäller min iPod och min dator är i fallande ordning: Scatterbrain 131 gånger, Pyramid Song 120 gånger, A Wolf At The Door 118 gånger, Karma Police 110 gånger, You And Whose Army? 100 gånger och Paranoid Android 98 gånger.

Nämnda sex låtar har alltså sammanlagt spelats 677 gånger. Det ger en sammanlagd tid av 2964 minuter 46 sekunder. 49 timmar, 24 minuter och 46 sekunder. Det är ganska mycket.

Jag antar att detta är en ganska bra förklaring till att jag ibland säger att jag inte hört en viss låt eller något visst band (Carla frågar ganska ofta). Jag har lite svårt för att släppa in nya band i min samling. Om någon dock kommer in, och klarar första månaderna så kan man dock säga att den/de är där för att stanna. Lite som landslaget i fotboll, det tar år av massmediala krav för att få in en talang, när han väl är inne så spelar det dock ingen roll hur oduglig han är - han blir inte petad ändå.

Jag är likadan med filmer, det är dock inte riktigt samma sak eftersom man kan bedöma en film ganska rättvist efter bara en titt, efter två eller tre tittar vet man om man verkligen älskar en film. Detsamma kan inte sägas om en skiva, en skiva kan man tröttna på efter tio lyssningar trots att man tyckte att den var sviiinbra första tre gångerna.
Pulp Fiction, Die Hard-filmerna, Terminator 2, Lost In Translation, Lock Stock & Two Smoking Barrels, Snatch och ett antal filmer till har jag sett verkligen hur många gånger som helst. Varför chansa och riskera att se en dålig film i stället för att se något man vet att man gillar?
Kalla mig fegis men vafan det ligger ju något i det jag säger, det tycker i alla fall jag.

Kanske kan man tyda något om min personlighet av detta, det kan man nog med största säkerhet göra. Jag har svårt att släppa saker in på livet är en tolkning. Att jag bryr mig mycket om sådant jag verkligen tycker om är en annan.

Nu är jag inte rätt människa att döma mig själv, det får ni göra själva.

Godnatt på er, sov så gott.

Dagens Soundtrack: Imperiet - Kanonsång

Manschauvinistiskt Initiativ

Jag trodde att detta skulle vara dagen då det blev fantastiskt roligt att spela fotboll igen efter drygt fyra månader på grus. Så blev det dock icke.

"Gräset" på Askimsbadet var stenhårt och oerhört ojämnt. Jag och John diskuterade vad vi skulle kalla underlaget. Efter att snabbt ha ratat termen fotbollsplan så sa jag gräsyta, John protesterade och vi kom överens om att kalla det grönområde. Gräset var säkert 10-15 cm långt och bollen rullade definitivt inte, den studsade hit och dit, kors och tvärs.

Uppgivenheten i laget var stor, det var svårt att koncentrera sig på spelet. Klubbens styrelse snackar om satsning och att klättra i seriesystemet, känns då inte så kul att all satsning verkar läggas på damlaget. Styrelsen snackar om vikten av enhetlig klädsel på matcherna och att vi måste fortsätta spela med våra clownliknande dräkter. Under dagens träning kunde vi konstatera att alla i laget hade olika träningskläder. Somliga av plaggen hade säkert 15 år på nacken och om passformen på t-shirtarna någonsin funnits där så är den nu definitivt borta. Johns shorts hade förmodligen passat hans fem år yngre lillebror alldeles utmärkt. När John använde dem såg han mest ut som en wannabe-Rudi Völler. Annars var det alla möjliga olika färger på strumpor, shorts och t-shirts och eftersom shortsen inte räckte till så fick somliga spela i avklippta mysbyxor.

När träningen slutligen är genomförd kommer vi tillbaka till klubbstugan vid Hovåsvallen. Där kan man se damlaget träna i träningsställ av senaste modell på en grön och fin gräsmatta. Jag skiter fullständigt i om vi får några hi-tech-ställ som "andas" men vi kan väl för fan få lite t-shirtar, shorts och strumpor som i alla fall tillverkades detta årtusende?

Väl inne i omklädningsrummet hör man snack om att vi kanske inte får träna på Hovåsvallen på hela året. Jag hör också att de nya bollar som tilldelats vårat lag denna säsong är nio till antalet. Nio stycken. Jag har inget mer att säga än skandal. Vi betalar lika mycket medlemsavgift som damerna och man borde kunna förvänta sig en viss valuta för pengarna.

Det är med en liten tår i ögat man går och lägger sig i sängen nu snart.

Dagens Soundtrack: Bright Eyes - Lover I Don't Have To Love

Ikväll går vi över till den andra sidan.

Tillbringade i stort sett hela lördagen ute på vischan mellan Billdal och Lindome. Vi var en härlig samling människor hemma hos Maria. En samling bestående av Maria, Gabbe, Daniel, Linn och jag själv. När jag kom dit stod maten mer eller mindre på bordet, Maria hade lagat pasta och en sås med lövbiff i. Jag har ätit det en gång förut, det är tydligen typ Gabbes favoriträtt. Riktigt så långt har jag inte tänkt att gå, men det är riktigt gott, det kan jag säga. Dagen gick över i kväll och ackompanjerade av Simon & Garfunkel så satt vi och helt enkelt umgicks. När Simon & Garfunkels konsert i Central Park 1981 hade rullat två gånger kändes det som om det var dags för musikbyte.
Efter att ha letat efter musik ett tag så visade det sig att urvalet var ganska så begränsat. Där fanns diverse Absolut Music, Mega Dance, Hockey Anthems etc. Valet föll till slut på Roxette.

Roxette är ett band som följt med hela min uppväxt, jag såg dem live i Scandinavium efter deras skiva Crash Boom Bang, kan tänka mig att den kom ut typ 97-98 nånting och sedan dess har jag väl egentligen inte lyssnat på dem.

Bara tanken av Per Gessle har de senaste åren fått mig att må lite dåligt. Jag blev verkligen glad när jag fick höra att Gyllene Tider skulle göra sin turné för två år sen eller vad det var, men det gick då inte upp för mig att man skulle dränkas av Per Gessle och hans band i varenda medium, varje dag hela den sommaren. När jag väl stod där inne på Ullevi och Per och hans gäng skulle in på scenen så ville jag bara därifrån. Jag tänkte "kunde det inte vart ett annat band som skulle spela?".

Där satt vi i alla fall nu i Marias uterum och låt efter låt med Roxette strömmar ut ur högtalarna. Man känner verkligen igen varje låt. Varje låt har en super-radio-refräng. Man inser vilket geni denna Per är. Ge honom tre dagar och han har en singeletta i Sverige. Det är också i det läget man blir lite sur över att det blivit en sån total överexponering av denna person. Kunde han inte tagit det lite lugnt? Väntat några år efter Mazarin och sedan gjort ett 30 års-jubileum med Gyllene Tider 2008 eller vad det blir. Nåväl, nu har jag fått min dos Per Gessle för detta år, det räcker nu. Nej förresten, Hey Mr. DJ från skivan med Son Of A Plumber är faktiskt riktigt skön, den kommer jag spela några gånger i sommar, men sen räcker det. Punkt.

Supertrevlig kväll förresten. Som bäst blev det när vi hämtade skivan från Gabbes bil. Mogwai, Moby och Richard Ashcroft. Mumma.

Idag tränar jag på gräs med mitt kära Hovås/Billdal IF. Äntligen.

Dagens Soundtrack: Imperiet - Erotisk Politik

V för Välkomna (tillbaka till min värld)

Det var ett tag sen sist, varför kanske ni undrar och det gör egentligen jag med. Det är inte så att jag på något sätt har tappat motivationen. Om jag ändå skall ge några förklaringar till min tillfälliga radioskugga så får jag nog säga att jag helt enkelt varit väldigt upptagen. Inte så att jag har planerat att råna en bank eller arbetat ut en ny evolutionsteori, nej jag har helt enkelt sysslat med annat som har distraherat mig. Bland annat har jag gjort diverse arbeten i skolan vilket medfört att jag så att säga bränt krutet, nationella prov i svenska, uppsats i religion, engelskaprov för att nämna några.

Det är verkligen fint att hela vårt land flaggar denna dag till hans ära, och till råga på allt så är det röd dag dagen efter. Länge Leve Lucas!

Har också sett en fantastiskt bra film, alla som hänger med någorlunda i filmvärlden har nog inte så svårt att förstå vilken, för er som är helt insnöade på hästar och damfotboll så säger jag, tyvärr. Ring en vän, fråga publiken eller gör något annat kreativt, för jag är i det här fallet lika tyst som Britney Spears på en livekonsert.

I morgon skall jag fortsätta på min uppsats i religion, jag har suttit ett par timmar idag men kände att jag fick lite idétorka. Jag har i stora dag min morgondag planerad. Uppgång förlagsvis runt 11.00, en liten nyhetsrunda på datorn till 11.30, därefter uppsats i ett par timmar innan frukost som äger rum 13.30-14.00. Därefter, antingen fortsätta med religionen eller också, om jag är färdig vill säga, hitta på något roligt. Vad vet jag inte än. Men jag har några timmars hål innan det är dags för samling. Imorgon är det nämligen tidig seriefinal borta mot Sandarna, ni är alla välkomna att titta (kl.19 på planerna mellan Slottskogen och Slottskogsvallen).


Sen har det ju varit Valborgsmässoafton, en dag som de flesta förknippar med överförfriskade högstadieelever och kortege på Göteborgs gator. För mig är det dock något helt annat som får mig att minnas denna dag, det är ju nämligen en konung som fyller år denna dag. Terriernas konung. Jag pratar givetvis om min hund, Airdaleterriern Lucas som den 30:e april fyllde tolv år.

Direkt efter match beger jag mig ner mot Halland tillsammans med min bror och hans son, min Gudson, Liam. Som ni märker, jag är en upptagen ung man, och nu börjar jag känna den ganska naturliga trötthet som uppenbarar sig för en människa som gått upp strax efter sju på morgonen och sedan gjort engelskaprov. Därför önskar jag er nu en riktigt god natt.

Sweet Dreams

Dagens Soundtrack: Immánu El - Panda